Hade lite glömt hur det går till på landet. Här är det lixom lite lättare på något vis.
Som iigår till exempel… Hade besök av en tjej jag umgicks mycket med för låt oss säga tio år sedan.
Gått på högstadiet ihop och allt det här. Underbar brud.
Men ja, vi blev äldre. Jag flyttade till Göteborg och hon till Uppsala. Blev Veterinär och skaffade barn! Driftig kvinna det där minsann!
Numera så bor hon här i stan igen… (vi kommer alla tillbaka till Strömstad någon gång!)
När hon fick syn på Lille Pip under fikastunden igår så kom självfallet den klassiska frågan: Är han kastrerad.
”Eh nej. Inte riktigt haft råd/tid och tyckt han har varit för ung. Men nu är det verkligen dags!”
”Gött, då ordnar vi det imorgon – Säger hon”
Och jag dog lite. Ni känner ju till mig och sprutor och sår och skit. Och nu skulle hon slakta pungen på min lilla bäbis. Kändes ju sådär …. O andra sidan så vet jag att det är skitbra för honom. Han kommer må mycket bättre, bli lugnare och mer trevlig.
Dock – så hjälpte det inte min nervositet. Ett dugg!
Hon kom. Hon drogade honom. Snittade. Fixade. Och väckte honom.
Nu såg ju jag knappt inget alls av det här eftersom jag gömde mig med dotra i vardagsrummet och vägrade titta på honom innan hon hade väckt honom… Men.
Allt gick bra. Superfint. Han ligger mitt knä nu. Keligare än på länge och är sådär lagom trött som man är efter en lång dag.
Jag tackar ödmjukast för detta!!
Jag tackar även för supergoda bullar, kaffepåsar, saft och finfina lyktan i inflyttningspresent!
Ha så kul en vecka i Frändefors gumman så ses vi snart igen! 
(Ja, han sitter verkligen och kliar sig med klorna på snoppen… det lilla pervot!)
Hondjuret`s Bekännelser... 