We did it. Jag och systra. Åkte till gymmet. Klockan åtta på morgonen. Det är ju inte måtta på hur ambitiös man är.
Gå på band och träna muskler man inte visste man hade.
Man kan säga att det dessutom är en markant skillnad att träna utan barn som pockar på ens uppmärksamhet.
Det blev ett flyt i sakerna. Nu en hel del timmar senare är det inget flyt alls och jag ringde nyss systra och undrade över hur fasen vanliga människor överlever tröttheten som infinner sig efter att man tränat slut på sig.
Hon mumlade något ohörbart om att jag faktiskt aldrig, kanske tränat en dag på gym tidigare och att min kropp inte är så van vid att röra på sig … Och ptja … Jag ignorerar det helt enkelt. Kanske erkänner lite lätt att hon har en poäng. Men inget mer. Skulle inte falla mig in!
Men ja, det känns bra!
Efter ännu ett … (vad var det jag sade!!) bakslag som kom igår och ungefär noll sömn behövde jag pressa ut ångesten någonstans. Gymmet verkade vettigt!
Och när jag stog där på bandet tog mig själv i tanken att: Varför i helvete började jag inte med det här för en massa år sedan istället för att ramla iväg med kemikalier och konstgjorda flyktvägar. Jag tror (och känner) att detta är en hel del hälsosammare!
Dessutom tittade jag på två avsnitt av ”Nybyggarna” nu ikväll – insåg att det lika väl kunde varit jag. Att en del av det kanske varit mig. Stundtals.
Hade varit än mer om inte Talibanen kommit.
Och så grät jag .. innerligt … och länge….
Och lovade mig själv att imorgon skall jag träna ännu hårdare och kämpa ännu lite mer. För att bli lite bättre. För att komma lite närmare det här med att bli hel. Utan en massa naggade kanter och hål i själen.
Det är bra att träna helt enkelt… Jag tror det kanske kan ge en del intressanta perspektiv.
Så vi kör väl vidare. Ser vart det leder. Än är det väl inte läge att lägga sig ner trots att man är pretty f*cking close all the time!
För hade jag varit en sådan som gett upp… då vore jag död för länge sedan!
Hondjuret`s Bekännelser... 