Skryt lagom – Jag tycker jag är värd en belöning – typ snart!

Jodå, ganska ofta säger jag att: Det har varit lite mycket nu. Och det stämmer. Det är ofta så här i de mörka skogar … ofta är det mycket. Ofta går det alldeles för fort i svängarna. Man hinner inte med.
Det är skenande berg o dalbaner med släng av rabies och defekter på bromsarna.
Och det suger. Allt som oftast. För man hinner ta mig fasen aldrig att andas ut innan det svänger åt ett helt annat håll och man kastas runt likt en liten blöt vante i snöslasket.

Men Nu… Nu har jag bestämt att det skall vända. Jag har bestämt att det skall lugna ner sig.
Jag har bestämt mig för att allt detta som skett senaste månaderna – det var nedtrappning och avslut.
Nu är det ett nytt kapitel som inte innehåller berg o dalbanor utan mer farfars bilar och sagoslottet. Because I am worth it!

Och så var det, det här med viktnedgången, apropå belöningar. Jag tycker banne mig att jag är värd en liten .. (eller skitstor funkar oxå) belöning ifall jag nu lyckas gå ner 20 kg som är mitt första delmål.
Jag vill kunna säga till mig själv att:
Den här får du för att du gjorde ett hästjobb föregående sex veckor.

För säga vad ni vill – men det där med pulver – ain´t my thing. 
Och speciellt inte mitt i rättegång och trasiga tänder from hell.

Men den stora frågan är ju: Med begränsad ekonomi, (väry!) vad unnar man sig?
Hade jag fått välja fritt hade det blivit en resa till okänt land. Ensam. En vecka. Minst. Med böcker och skrivblock. Eller ett par, tre tatueringar.
Kläder känns …kanske lite onödigt? Inte för att jag har så många … men förhoppningsvis går man ju ner mer i vikt.

Så help me out här! 

Vad skall jag unna mig när jag gått ner mitt första delmål på minus 20 kg?

Sedan tänkte jag fortsätta belöna mig vid minus 30 kg, 40 kg och vid 50 kg…
Vid sistnämnda rymmer jag. Då jäflar! ; )

Och ja, man skall ha drömmar. Och mål! Det kommer bli stenhårt. Men det skall gå! Det skall jag minsann bli man för. Eller ja, ni fattar!

Men… help me out här nu! ;)

8ee9f9d57da138754fdab627043ca4d0

Vägen till en Gastric ByPass …

16-2-gastric_bypass1

Jag får en del frågor om Hur och Varför jag skall få en Gastric Bypass.
Jag får frågor om Hur man går tillväga och om vem som kan få det beviljat.

Jag kan inte ge så många svar för mig veterligen så är det så vansinnigt individuellt.Och Jag är ingen läkare : )
Jag vet dock att vi har alla olika saker i bagaget och saker som gör att vi är mer eller mindre lämpade för en sådan typ av operation.
Men det rådet jag Kan ge är att ta kontakt med Eran läkare eller eran vårdcentral. Där kommer ni att få svar på era frågor och ev. bli slussade vidare.
Min erfarenhet som jag vet att många delar är att bemötandet på VC kan vara – tråkigt.
Men ge Er inte … Ni känner Era kroppar och vet oftast bäst vad Ni behöver.

Kriterier för att man skall få en sådan operation då?
I vårat län måste man ha ett BMI på 40 eller mer. Har man sjukdomar som kan hjälpas av en Gbp kan det vara tillräckligt med ett BMI på 35.
Men återigen – Allt är individuellt.

Varför jag vill ha en Gbg?

Jag har varit stor så länge jag kan minnas. Like forever. Vikten har gått upp och ner. Mest upp. Som för de flesta som bantar så gick det 10 kg ner och 20 kg upp.
Det kändes hopplöst tillslut. Och när man sista perioden började gå upp desto mer man rörde på sig och dess mindre man åt … då kände jag att: Nu måste jag hitta en annan lösning. En som funkar. Jag vill inte vara tjock längre.

Att vara tjock är inte bara jobbigt fysiskt. För det är klart som fasen att det är skittungt att bära på en elefants övervikt. Det sliter på leder. Och man är konstant trött. Jättetrött.
Allt blir ett moment 22. Dess mindre man rör på sig dess mer går man upp. Rör man på sig, får man ont ..så man stannar hemma.

Vissa säger att det ”bara är att ta tag i sig”.
Kanske är jag svag. Men för mig funkar inte det. Det är för många spärrar. Det är för mycket som går imot. Jag har provat och failat för många gånger. Tillslut får man nog. Man tappar tron på sig själv. För man Vet att man inte kan. Det är lika mycket en kamp mot hjärnan som mot kilona.

Men att vara tjock är inte bara jobbigt fysiskt utan lika mycket psykiskt.
Man mår dåligt av att vara tjock. Av känslan att inte duga. Att inte vara bra nog. Att inte orka. Att inte kunna. Att vara begränsad. Ett imunförsvar som blir sämre med varje kg man går upp.
Man stänger in sig mer och mer – för man vill inte att någon skall se en. Man vill inte att andra skall se det där fruktansvärda som möter en i spegeln varje morgon. Det tar imot.
Då är det lättare att stanna hemma.
Och man blir en mästare på ursäkter och undanflykter.

Jag vill göra den här operationen främst för Liten´s skull. För att jag vill vara en mamma hon kan vara stolt över. En mamma som orkar. En mamma som kan leka obehindrat från morgon till kväll. En mamma som vågar visa sig i badhuset. Någon som inte får panik varje gång det vankas sammankomster med nya människor.

Och självfallet vill jag göra det för min skull …
För jag vill för första gången på … åratal…Ungefär runt hundra år – känna mig nöjd med mig själv. Känna att – Jag kan!

För det är ju faktiskt såhär – Gastric Bypass är ett hjälpmedel. Det är ett verktyg.
Det är inte så att man automatiskt tappar 50 kg så är allt frid och fröjd.
Du måste fortfarande jobba med dig själv. Du måste jobba med maten, vikten, rutinerna. Det är en omställning och ett jobb som Måste göras om man vill att det här skall fungera.
Gör man inte det som krävs hamnar man självfallet tillbaka i det träsk där man är idag.
Och det vill man inte!

Det är en unik möjlighet som jag är vansinnigt tacksam för att jag har fått.
Jag skall göra allt för att jag lyckas gå ner mina 13 kg fram tills operationsdagen.
Det är blod, svett och tårar .. och humöret .. det skall vi inte prata om. Inte idag i alla fall …

Men på denna vägen är det i alla fall för mig. Ni har fått dela en del av mina tankar. Självfallet ligger det ju mer bakom … och undrar ni något är ni mer än välkomna att fråga!

Och för Er som går i tankar om en Gastric Bypass  – kontakta eran VC – det är (oftast) en lång process och ni hinner tänka tusen gånger runt beslutet under tiden allt processas!
Men jag tror helt klart att det är värt det …

Och för Er som är på samma väg som mig – Mot operation – Jag önskar Er all lycka till och kämpa på som fasen! Vi klarar det här!

Men först … så sover vi!
Det är äntligen måndag imorgon!