Skryt lagom – Jag tycker jag är värd en belöning – typ snart!

Jodå, ganska ofta säger jag att: Det har varit lite mycket nu. Och det stämmer. Det är ofta så här i de mörka skogar … ofta är det mycket. Ofta går det alldeles för fort i svängarna. Man hinner inte med.
Det är skenande berg o dalbaner med släng av rabies och defekter på bromsarna.
Och det suger. Allt som oftast. För man hinner ta mig fasen aldrig att andas ut innan det svänger åt ett helt annat håll och man kastas runt likt en liten blöt vante i snöslasket.

Men Nu… Nu har jag bestämt att det skall vända. Jag har bestämt att det skall lugna ner sig.
Jag har bestämt mig för att allt detta som skett senaste månaderna – det var nedtrappning och avslut.
Nu är det ett nytt kapitel som inte innehåller berg o dalbanor utan mer farfars bilar och sagoslottet. Because I am worth it!

Och så var det, det här med viktnedgången, apropå belöningar. Jag tycker banne mig att jag är värd en liten .. (eller skitstor funkar oxå) belöning ifall jag nu lyckas gå ner 20 kg som är mitt första delmål.
Jag vill kunna säga till mig själv att:
Den här får du för att du gjorde ett hästjobb föregående sex veckor.

För säga vad ni vill – men det där med pulver – ain´t my thing. 
Och speciellt inte mitt i rättegång och trasiga tänder from hell.

Men den stora frågan är ju: Med begränsad ekonomi, (väry!) vad unnar man sig?
Hade jag fått välja fritt hade det blivit en resa till okänt land. Ensam. En vecka. Minst. Med böcker och skrivblock. Eller ett par, tre tatueringar.
Kläder känns …kanske lite onödigt? Inte för att jag har så många … men förhoppningsvis går man ju ner mer i vikt.

Så help me out här! 

Vad skall jag unna mig när jag gått ner mitt första delmål på minus 20 kg?

Sedan tänkte jag fortsätta belöna mig vid minus 30 kg, 40 kg och vid 50 kg…
Vid sistnämnda rymmer jag. Då jäflar! ; )

Och ja, man skall ha drömmar. Och mål! Det kommer bli stenhårt. Men det skall gå! Det skall jag minsann bli man för. Eller ja, ni fattar!

Men… help me out här nu! ;)

8ee9f9d57da138754fdab627043ca4d0

Checkpoint – Nu utvärderar vi flytperioden

Nu är det inte så många dagar kvar tills operation. Jag har varit tveksam till om jag skulle klara av flytperioden. Dett är ju det här med vanan av att misslyckas. Och karaktären som inte alltid jobbar ihop med hjärnan.
Det kan så lätt bli fel.

Men idag är jag i mål. Jag har gått ner mina 13 kg som jag skulle innan jag lägger mig under kniven.
Yay me! För ja, jag är stolt. Det tänker jag vara! För nej, det har inte alltid varit lätt. Det har varit skitpissigt vissa dagar.
Att laga minst ett mål varm mat om dagen. Ibland två. Frukost och kvällsmat med. Att se alla andra äta. Påskmiddagar.
Nej, det har inte varit lätt. Men jag har gjort det.

Jag har heller inte rört mig jättemycket men väldigt mycket mer än vad jag brukar.
Jag har tvingat mig. För att jag vill att det här skall bli så bra som möjligt. Även fast jag mest velat lägga mig i en liten hög och skrika vissa dagar.
Sedan är det lite så att man blir väldigt lätt yr och vinglig nu mer… och jag är ju det även i vanliga fall.. Därav så rekomenderas heller inte direkt träning. Så fick vi det sagt! : )

Jag rekomenderar helt klart andra som skall göra detta att: Ha en stabil livssituation!
Att göra detta mitt uppe i rättegångsförberedelser bland annat var inte – helt smart.
Min kropp reagerar på stress och ångest vilket gör att vikten stannade av ett tag. Den där blödarsjukan 4 ggr på en månad kan ju med få en att tappa hoppet. För man samlar på sig vätska. Vätska väger. Och motivationen tryter när man plötsligt ökat tre kg över en natt. Även fast man  vet vad det beror på!

Och nej, vi skall inte prata om tandhelvetet. Tandhelvete.. Som förvisso inte finns mer. Ni kan läsa mer om det här. Den skräckupplevelsen mina vänner.
Men den spökar fortfarande. Det gör ont. Ungefär hela tiden.

Man kan säga att humöret när man äter lite – det kan svajja lite. En hel del.
En ”vanlig” människa (kvinna) ligger på ca  1600-1700 kcal om dagen. Vi som skall opereras i detta län ligger på max 900 kcal om dagen. Jag ligger ca på 700 kcal. (får inte i mig mer helt enkelt)
Men Ni kan tänka Er…humöret.
Och nej, jag är inte alltid stolt över mitt beteende dom här veckorna. Stubinen har varit lite kort och tårarna har varit nära till hands.

Själva flytet då… hur det har påverkat min kropp:
Jag är så in i bomben mycket piggare! Känns hur konstigt som helst men så väldigt skönt!
Att känna att: man orkar. Man vill. Man Kan. Den känslan. Det var så väldigt länge sedan kroppen sade så!
Även fast den känslan inte gäller alla dagar … så har den varit den som har dominerat! Man känner att kroppen inte är tung av för mycket skitmat. Att den börjar läka inombords. Och det mina vänner är helt fantastiskt!

Om det är gott?
Inte ett jäfla dugg. Det smakar pulver. Mjöligt. Men det är hundra gånger bättre än soppor. Dom gick inte ens ner efter att ha silat dom i tesil. Men det är klart, nu är det ju inte alla som har lika problem med koncistenser som undertecknade! : )
Sedan är det hemskt smidigt. Ingen måltid tar längre än två minuter. Från att man hämtar, blandar, dricker och har sköljt ur. Sånt uppskattas ju!

Men herreminjäflaguuuuud, så gott det skall bli med räkor!! Det kan nog ligga högst på priolistan just nu… när man väl får lov att börja äta igen.
Det återstår ju även en period med flytande efter op. Men sedan så!

Så ja … nu kan man bara hoppas på att man går ner lite till. Alla kilo man går ner är ju hemskt tacksamt. Och det vore skönt att ha en buffert med tanke på blödarsjuka och sådant som ställer till det.
Men ja, nu är hoppet där. Det kommer nog gå bra. Det kommer bli av.
Nu kan jag äntligen jubla lite inombords.
Jag failade inte.
Den känslan!

Och så mycket det kanske inte syns … men lite … Och på grund av den ohälsosamma ansiktsfärgen på bild nummer ett så valde jag att lägga på ett svart/vitt filter på bilderna.

collage1

 

(och ja, jag är fortfarande svullen över kinden på höger sida p.g.a tanden)

Nu skall vi snacka pulver och viktnedgång!

I alla landsting gäller olika regler. Och för olika personer.
Men Oftast behöver man gå på flyt x antal veckor innan en Gastric Bypass.
I mitt fall 6 veckor. Och för att jag då skall bli godkänd måste jag ner 13 kg.

Den tanken kändes jäfligt oöverkomlig för sex veckor sedan vill jag lova! Så in i bomben!

Innan jag började ville jag inte uttala mig så mycket om flytperioden i bloggen. Jag känner mig och min karäktär. Jag vet att jag har failat innan. Jag vågade inte säga för mycket. Feghet kanske men jag visste inte hur överjävligt det skulle bli. Det är ju inte direkt som att man är van vid att Inte äta. Även fast jag är den första att erkänna att jag äter både alldeles för sällan och när det väl inträffar – Alldeles fel.

För mig är detta som att lära sig äta på nytt. Jag måste lära mig rutiner. Jag måste ändra om kosten. Att äta fler gånger om dagen. Ett helt nytt ät/beteendemönster. Skitsvårt. På riktigt! Bara att få i sig 6-7 påsar shake om dagen är skitsvårt. Hade jag pallat soppor som det är lite fler kalorier i hade det blivit lite färre. Men det går inte. Det är för tjockt. En halv kopp.. Inte mer. Det känns som slöseri med pengar.
För billigt, det kan man inte påstå att det är.

På onsdag har jag gått tre veckor på flyt. Endast pulver. Nästan. När tandvärken härjade som värst en vecka så gick det lite si som så. Fick i mig alldeles för lite pulver och ja .. det var ingen bra vecka helt enkelt.
Men döm av min förvåning när jag ställde mig på vågen idag…
Minus 10 kg! Say what?

Har JAG verkligen klarat av det? Och ja, jag klappar mig själv på axeln. För jag Är stolt över mig själv. Och jag har varit sjukt tveksam till hur detta skulle gå. Men det Går. Faktiskt!
Nu är det bara att hålla ut i det tänker i 4 veckor till. Sedan smäller det!

Och sedan är det såhär – Att rasa i vikt kan dom flesta. Jag inser oxå det. Det svåra är att hålla sig där.
Sedan är det självfallet annorlunda för en person som skall ner 10 kg än för en som skall ner 60 kg.
Det Är svårare. Så är det bara.
Jag kommer inte kunna gå ner 60 kg och stanna där. Jag kommer rasa upp. Jag kommer må dåligt och känna att jag svikit mig själv ännu en gång. Jag vill inte det.
Jag vill ta denna chansen till att få tillbaka mitt liv. Min kropp. Min energi.

Och återigen – detta är ett verktyg. Inte en quickfix. Jag inser om och om igen och dess mer jag läser att det kräver jobb och vilja. Och om att jobba med sina spöken.

Men ja, jag är på väg. Jag har tron på mig själv.. På att det kommer funka. På att jag inte kommer faila.
Och detta är min nyckel till ett bättre och friskare liv!

Och hörrni … 10 kg på mindre än tre veckor … Inte illa pinkat va? ;)

Och så småningom kanske det kommer lite före och efter bilder … om det finns intresse.

Vägen till en Gastric ByPass …

16-2-gastric_bypass1

Jag får en del frågor om Hur och Varför jag skall få en Gastric Bypass.
Jag får frågor om Hur man går tillväga och om vem som kan få det beviljat.

Jag kan inte ge så många svar för mig veterligen så är det så vansinnigt individuellt.Och Jag är ingen läkare : )
Jag vet dock att vi har alla olika saker i bagaget och saker som gör att vi är mer eller mindre lämpade för en sådan typ av operation.
Men det rådet jag Kan ge är att ta kontakt med Eran läkare eller eran vårdcentral. Där kommer ni att få svar på era frågor och ev. bli slussade vidare.
Min erfarenhet som jag vet att många delar är att bemötandet på VC kan vara – tråkigt.
Men ge Er inte … Ni känner Era kroppar och vet oftast bäst vad Ni behöver.

Kriterier för att man skall få en sådan operation då?
I vårat län måste man ha ett BMI på 40 eller mer. Har man sjukdomar som kan hjälpas av en Gbp kan det vara tillräckligt med ett BMI på 35.
Men återigen – Allt är individuellt.

Varför jag vill ha en Gbg?

Jag har varit stor så länge jag kan minnas. Like forever. Vikten har gått upp och ner. Mest upp. Som för de flesta som bantar så gick det 10 kg ner och 20 kg upp.
Det kändes hopplöst tillslut. Och när man sista perioden började gå upp desto mer man rörde på sig och dess mindre man åt … då kände jag att: Nu måste jag hitta en annan lösning. En som funkar. Jag vill inte vara tjock längre.

Att vara tjock är inte bara jobbigt fysiskt. För det är klart som fasen att det är skittungt att bära på en elefants övervikt. Det sliter på leder. Och man är konstant trött. Jättetrött.
Allt blir ett moment 22. Dess mindre man rör på sig dess mer går man upp. Rör man på sig, får man ont ..så man stannar hemma.

Vissa säger att det ”bara är att ta tag i sig”.
Kanske är jag svag. Men för mig funkar inte det. Det är för många spärrar. Det är för mycket som går imot. Jag har provat och failat för många gånger. Tillslut får man nog. Man tappar tron på sig själv. För man Vet att man inte kan. Det är lika mycket en kamp mot hjärnan som mot kilona.

Men att vara tjock är inte bara jobbigt fysiskt utan lika mycket psykiskt.
Man mår dåligt av att vara tjock. Av känslan att inte duga. Att inte vara bra nog. Att inte orka. Att inte kunna. Att vara begränsad. Ett imunförsvar som blir sämre med varje kg man går upp.
Man stänger in sig mer och mer – för man vill inte att någon skall se en. Man vill inte att andra skall se det där fruktansvärda som möter en i spegeln varje morgon. Det tar imot.
Då är det lättare att stanna hemma.
Och man blir en mästare på ursäkter och undanflykter.

Jag vill göra den här operationen främst för Liten´s skull. För att jag vill vara en mamma hon kan vara stolt över. En mamma som orkar. En mamma som kan leka obehindrat från morgon till kväll. En mamma som vågar visa sig i badhuset. Någon som inte får panik varje gång det vankas sammankomster med nya människor.

Och självfallet vill jag göra det för min skull …
För jag vill för första gången på … åratal…Ungefär runt hundra år – känna mig nöjd med mig själv. Känna att – Jag kan!

För det är ju faktiskt såhär – Gastric Bypass är ett hjälpmedel. Det är ett verktyg.
Det är inte så att man automatiskt tappar 50 kg så är allt frid och fröjd.
Du måste fortfarande jobba med dig själv. Du måste jobba med maten, vikten, rutinerna. Det är en omställning och ett jobb som Måste göras om man vill att det här skall fungera.
Gör man inte det som krävs hamnar man självfallet tillbaka i det träsk där man är idag.
Och det vill man inte!

Det är en unik möjlighet som jag är vansinnigt tacksam för att jag har fått.
Jag skall göra allt för att jag lyckas gå ner mina 13 kg fram tills operationsdagen.
Det är blod, svett och tårar .. och humöret .. det skall vi inte prata om. Inte idag i alla fall …

Men på denna vägen är det i alla fall för mig. Ni har fått dela en del av mina tankar. Självfallet ligger det ju mer bakom … och undrar ni något är ni mer än välkomna att fråga!

Och för Er som går i tankar om en Gastric Bypass  – kontakta eran VC – det är (oftast) en lång process och ni hinner tänka tusen gånger runt beslutet under tiden allt processas!
Men jag tror helt klart att det är värt det …

Och för Er som är på samma väg som mig – Mot operation – Jag önskar Er all lycka till och kämpa på som fasen! Vi klarar det här!

Men först … så sover vi!
Det är äntligen måndag imorgon!

Ett litet inlägg om tjockhet och Gastric by pass…

I ungefär ett år har jag funderat över om vi skall prata om tjockhet. Och Gastric By Pass.
Det är ett ganska känsligt ämne.
Sedan är detta något många har väldigt mycket åsikter om. På gott och ont.

Min plan är att genomgå en Gastric By Pass. Om inte så allt för lång tid. Förhoppningsvis om ett par månader.
Under tiden skall det levas på pulver. Enbart. Misstänker att det kommer bli ganska tufft. Eller ja, jag började för en vecka sedan… och det Är tufft.
För en Gbp är inte bara en quickfix där man inte behöver jobba själv. Det handlar om att kämpa. Ändra livsstil. Få rutiner. Jobba med sig själv.

Så jag tänkte att jag skulle lämna lite av bollen hos Er. Är detta något Ni är intresserade av att läsa om? För just nu tar detta ganska mycket av min tid och tanke… och jag vill ju dela med mig …
Men det vore lite enklare om jag visste om ni hade ett intresse av att följa med på resan?

Kan vi säga som så att ni lämnar en liten kommentar? Det går snabbt..
Pretty please?

Och förhoppningsvis kommer det bli en jäfligt bra resa! ;)