Tack och Hejdå helgen…

Helgen kom och gick. Alldeles för snabbt i vanlig ordning.
Man har knappt hunnit inse att det är ledigt och helg innan det är söndag och ännu en ny jobbvecka står för dörren.

Men en mysig helg har det allt varit. Mycket sömn och mycket gos med liten.
När lördagen kom blev det ett spontanbesök hos familjen. Sleepover, pizza och lördsgsmys.

När barnen var i säng blev det film för vuxna och stort barn.  ”Oss torpeder imellan”.
Såg som vanligt en timme innan jag somnade så allt var som vanligt…
Det är fint när resterande familj kan härja runt utan att en vaknar. Måste tyda på trygghet minsann!

Att komma i säng innan 23 två dagar i rad vart länge sedan men ack, så skönt! Inte utan tvekan att man behöver det. Skippa tv, dator och måsten och bara gosa ner sig med kattskrället. Varför gör man inte det oftare?

Söndag förmiddag – snart dags att bege sig hemåt för de sista förberedelserna innan vi börjar ommed dem nya veckan!

Och lite bilder från helgen kommer här…

Le Family…

 

Familj handlar inte om blod. Inte bara i alla fall,
Min familj är mina närmaste. Den är måhända dysfunktionell och inte som alla andras. Men den är min.

Den senaste tiden har de gett mig och talibanen husrum, hjärterum och sovplats. De är bäst och jag är hemskt tacksam!

Så tack älskade familj, för att jag vet att ni alltid ställer upp. För att ni bitch-slap´ar  mig när jag behöver och håller om mig lika ofta.

Det är det jag kallar för en – familj!

Jag hjärta Er!

Jag vaknade med en blottad skinka…

I fredags var det dags. För första  gången sedan juldagen -2011. Det kom lite barn och amning och grejer i vägen någonstans.

Hon är min bättre hälft. Hon är allt det jag är och lite till. Fast bättre? Jag vet inte om man kan säga så. Men hon är helt fantastisk. Utan henne vid min sida hade jag nog lagt mig ner och dött för ett helt gäng år sedan.
Men mitt i tårar och misär får hon mig alltid att skratta. Hon får mig att förstå att jag orkar en liten bit till. Hon ger mig den kraften.

Det var där vi fick bo när lägenheten i Göteborg brann upp -2010. Fy fasen, vad tacksamt!
Att hennes nuvarande Man är mitt x som jag var ihop med i 7 år är inte ett dugg konstigt. Nu längre. Men det var kanske inte så jäfla roligt i början.
Men vänskapen var stark och överlevde det med. Och det måste nog betyda en hel jävla massa … Om jag nu får säga det själv.

Vi fick våran kväll i fredags. Umgås. lyssnade på musik i mobilen, hålla handen och dela på en drink på ”Skippers”. Så himla fint!
Vi ramlade in hemma hos de inte allt för sent har jag för mig. Var inte speciellt onykter men drog på mig huvudvärken from Hell när vi var inne på krogen. Resultat: Get home, get in bed! Kunde varken tänka eller prata  där en stund. I´m such a party pooper helt enkelt!
(Får väl trösta oss med att det faktiskt är -väldigt- sällan jag är det! Hö hö)

Morgonen kom. Åh, den ljuvliga morgonen. Vaknade med en blottad skinka och och var lycklig över att jag var ”hemma” och somnade om. Efter att jag dragit på mig täcket – Såklart.
Nästa gång jag vaknade var klockan plötsligt tio. Herreminje – tio. Är det inte lyx så säg?

Världens sötaste lilla bäbis cirklade runt mig och konstigt var ju inte det… Jag hade tvärslocknat på hennes filt … Lille plopp. Här snackar vi dåligt samvete!
Hade fortfarande huvudvärken från helvetet men lyckades bota den med vatten, en jäfligt mysig frukost och cigg.

Det är lite konstigt att vara där. För det är så naturligt. Man snackar om mi casa, su casa och allt det där. Här anammas det verkligen. Och jag älskar varje minut.
En riktig familj. Min familj. 

Exet körde hem mig. Hade en trevlig pratstund i bilen. Jag fick mina prioriteringar rätt och en mental (skithård) spark på smalbenet. Oh, så välbehövlig.
Det är ju det där med allt man tänker … tyst. Sedan när tankarna blir till ord. När man hör dom i reelt ljud. Det är oftast då man fattar och vaknar till. Jag gjorde det. Och det känns fantastiskt  bra!

Så vi säger tack – till hela familjen. Ni är förjävla bra och jag är så vansinnigt tacksam för att ha Er i mitt och skrotungens liv!

Jag kommer snart tillbaka och då skall vi minsann äta Pannkakor! ♥

Imorgon säger vi Hejdå till det gamla – Och jag försöker att inte se mig tillbaka.

Världskris. Sexdödardräkten aka Onepiecen är borta! Hilfe. Help. Hjölp?
Det är ett gammalt dragit hus och jag förfryser både kulorna och knäna stundtals. Det är ett reelt problem så en lösning på detta snarast vore ju verkligen skit-tacksamt!

Imorgon bär det av till Göteborg. For the last time. Städa ur lägenheten. dokumentera. Gnida kinden mot väggarna.
Trycka bort, förtränga och låta bli att känna tills man har tid att reagera. Någon annan dag.
För avsked är sorgliga – och det här är så mycket större!

Folk frågar hur det känns. Om jag är nöjd. Glad. Lycklig. Ledsen. Och jag blir lite tveksam. För jag är ju faktiskt allt det där. På en och samma gång.
Det är konstigt helt enkelt. Man känner sig lagom schizofren. Lite retarded.
Även fast jag vet att känslokaoset snart kommer lägga sig.

Som i förrgår .- när jag fick spendera dagen med bästa Angela och Lilla Lova. Då kändes allt precis som det skulle. Hemma.
Eller när jag och talibanen plockade snäckor vid havet ….
Eller besöket hos ”the closest to family” Carro och deras små vackra… Då faller alla bitar på plats. då vet jag att valet är rätt. Och att allt kommer bli bra.

Efter år av oro, psykisk stress och obalans kommer nu -min- tid. Och Talibanens tid. Här skall jag bygga upp vårat liv. Ge henne det jag fick. (ok, kanske inte allt). Skapa en trygg plattform att utvecklas på. Det här är rätt. Det här är så det är menat att vara.

Hoppas jag.

Imorgon säger vi Hejdå till det gamla – Och jag försöker att inte se mig tillbaka.

Hej Framtid – du är ack så välkommen!

 

Tack – för alla vackra minnen!