Ett rent gnällinlägg och magsjuka – dag 4 efter operation…

Igår började dagen redan 05.30.
Man sover ju lite som en kratta. Speciellt när det skall tas prover var och varannan timme.

Men jag fick en trevlig kaffestund med en av de mer långvariga patienterna och jag tackade gud att jag skulle få åka hem.

Vandrade en del. Träffade läkare och dietist och fick en hel bunt instruktioner om mediciner och vitaminer. Sedan var jag ready to go.

image

Sjuktaxi hem och möts av kattspyor i halva sovrummet. Icke att rekommendera som nyopad. Man är inte lika rörlig.
Hämtade barn, handlade och kom så småningom hem.
Att köra bil är väl heller inget jag gärna gör just nu då det är en ganska obekväm position.. men handla måste man.

Finally hemma. Trött som ett blockmongo. Ont som en tok och tänkte för en kort stund att: why, why stannade jag inte en dag till. Jag är inte redo.

Ett piller och i säng tidigt. Sov oroligt tills klockan ringde 06.00.
Insåg att smärtan var likadan och tackade återigen högre makter för att det faktiskt var skoldag för liten och jag kunde spendera dagen liggande.

Vilket jag gjorde. Delvis. Men utan resultat.

Så kom barnet hem med bussen. Grön i ansiktet. Åksjuk trodde hon ..
Och spydde ner hallen.

Sedan har det lixom bara fortsatt..det kräks och kräks och jag tycker så vansinnigt synd om det lilla livet. Magsjuka är skit!

Det är inte mer än någon vecka sedan jag glatt sa till frugan att: nu har det banne mig vänt! Första året sedan liten föddes som vi inte varit magsjuka.
Man skall inte säga så. Jag vet ju det!

Förövrigt all cred till Frugan och hennes make som handlade åt oss så vi slipper tänka på det. Man är ju aningens låst här ute. Och att ta liten i bil var ju självfallet inte att tänka på!
Vänner som dom växer minsann inte på träd. Alldeles unika och så tacksam att dom är våra! ♡

Så kommer EgoElin. Jag är så in i helvetti rädd för att bli smittad. Med smärtan som råder och nyopad så känns det som att det lätt kan bli fel om man skall börja irritera tarmen med magsjuka. Man kan ju tydligen inte kräkas men torrkräkas kan man och även det gör ont. Med hel mage.

Det är i sådana stunder jag kan ångra. Känna att: vadfan har jag gett mig i?
Jag är just nu knappt kapabel att komma upp ur soffan eller röra mig.
Än mindre att bära hinkar, skura golv och tvätta.
Och ja, så är jag så jäfla rädd för smitta.

Skitskitskitdålig kombo när ungen behöver allt gos i världen och mamman knappt vågar hålla henne i handen.

image

Sjukt otillräcklig just nu.
Sjukt ynklig. Sjukt ensam.

Fan för timing som aldrig timar helt enkelt!

Nu skall jag invänta nästa spya som bör komma inom 30 min innan jag försöker lägga mig i någonlunda ryggläge.
Bättre dag imorgon tack!

//Fröken Gnäll
 

Annonser

Nyopererad – Så var man över på den andra sidan …

image

Tisdag. Dag två efter operationen.

Mår ganska bra efter omständigheterna. Öm och mörbultad. Men så skall det väl vara när dom varit inne i en och grävt. Klippt och klistrat.

Spenderade en massa tid på uppvaket igår. Oxå som sig bör. Var en snäll tjej nästan hela tiden förutom när jag kanske ..råkade…slita av mig syrgasmasken. Och skrek lite. Trodde väl lite att jag skulle dö lite. Men fick en slang i näsan och det löste sig fint efter ett tag…

Sedan kom jag till avdelningen… Fick lite roliga meduciner och rymde. Ut. Man kan säga att hjärnan kanske inte var helt med där. Även fast jag trodde det då! Byxor fick jag på … Till mitt heta rock som var öppen i ryggen … Och någon bh var det ju inte tal om så hur mycket jag visade? No idea! Stoppade ner rocken lite fint i byxorna bak i alla fall. Nästan redo för röda mattan :)

Gick och gick … Tills jag kom ut. Och långt var det med. Insåg i entrén att jag varken hade skor eller strumpor på. Damn. Om jag gick upp igen? Självfallet inte! Envis och bestämd … Samt aningen korkad :)

image

Blev väckt en gång i timmen för provtagning. Och när morgonen äntligen kom så var man snortrött. Rygg och nacke pratar vi inte om. Dött!

Så började vi med projekt dricka. Hur mycket som helst på x antal timmar. Skall vara klar ikväll vid 22.00. Man kan säga att jag har en del kvar. Illamåendet tar som över och det landar hårt i magen. Jag och mina issues med koncistenser är inte riktigt överrens pm detta.

Men God, knows I am trying!

Nu tänker jag smita ut igen. Ta ett sista bloss. Ringa ett samtal.

Och jag passar på här att säga tack för alla mess, sms, samtal och all pepp!! Har inte varit riktigt på banan för Att svara alla. Men om ni visste vad det betydde!! Och tack angela för besöket idag! 💕

Mer update kommer … Och tack igen!

image

Och medan ni dricker förmiddagskaffe…

image

Bänkad framför tvn på avdelning 65.
Klockan är tolv och jag inser att sömnen kommer bli minimal inatt.
För jag vågar inte riktigt lägga mig.
Det är lite för mycket ljud och lite för många sjuka människor i en och samma sal.

Det snarkas från rum 6. Så vansinnigt högt. Och dennes dator är på, på lika hög volym.
Jag och mina nerver… ja, ni vet.

Jag hade behövt en cigarett. Och ett par valium eller sju.

När ni läser detta ligger jag förmodligen på operation. Eller uppvak.
Då har jag bestämt mig för att må skitbra! Sedan skall tisdagen gå svinfort och jag skall få åka hem asatidigt på onsdag!

Herregud, vad jag saknar ungen.

Om tre dagar är allt över.  En ny epok har startat. Och det kommer bli skitbra!

Bara vi får sjukhusperioden avklarad.
Lovar att vara snäll som en ängel. Bara jag får komma hem så fort som möjligt!

Så … godnatt och godmorgon mina vänner!
See you on The other side!

Checkpoint – Nu utvärderar vi flytperioden

Nu är det inte så många dagar kvar tills operation. Jag har varit tveksam till om jag skulle klara av flytperioden. Dett är ju det här med vanan av att misslyckas. Och karaktären som inte alltid jobbar ihop med hjärnan.
Det kan så lätt bli fel.

Men idag är jag i mål. Jag har gått ner mina 13 kg som jag skulle innan jag lägger mig under kniven.
Yay me! För ja, jag är stolt. Det tänker jag vara! För nej, det har inte alltid varit lätt. Det har varit skitpissigt vissa dagar.
Att laga minst ett mål varm mat om dagen. Ibland två. Frukost och kvällsmat med. Att se alla andra äta. Påskmiddagar.
Nej, det har inte varit lätt. Men jag har gjort det.

Jag har heller inte rört mig jättemycket men väldigt mycket mer än vad jag brukar.
Jag har tvingat mig. För att jag vill att det här skall bli så bra som möjligt. Även fast jag mest velat lägga mig i en liten hög och skrika vissa dagar.
Sedan är det lite så att man blir väldigt lätt yr och vinglig nu mer… och jag är ju det även i vanliga fall.. Därav så rekomenderas heller inte direkt träning. Så fick vi det sagt! : )

Jag rekomenderar helt klart andra som skall göra detta att: Ha en stabil livssituation!
Att göra detta mitt uppe i rättegångsförberedelser bland annat var inte – helt smart.
Min kropp reagerar på stress och ångest vilket gör att vikten stannade av ett tag. Den där blödarsjukan 4 ggr på en månad kan ju med få en att tappa hoppet. För man samlar på sig vätska. Vätska väger. Och motivationen tryter när man plötsligt ökat tre kg över en natt. Även fast man  vet vad det beror på!

Och nej, vi skall inte prata om tandhelvetet. Tandhelvete.. Som förvisso inte finns mer. Ni kan läsa mer om det här. Den skräckupplevelsen mina vänner.
Men den spökar fortfarande. Det gör ont. Ungefär hela tiden.

Man kan säga att humöret när man äter lite – det kan svajja lite. En hel del.
En ”vanlig” människa (kvinna) ligger på ca  1600-1700 kcal om dagen. Vi som skall opereras i detta län ligger på max 900 kcal om dagen. Jag ligger ca på 700 kcal. (får inte i mig mer helt enkelt)
Men Ni kan tänka Er…humöret.
Och nej, jag är inte alltid stolt över mitt beteende dom här veckorna. Stubinen har varit lite kort och tårarna har varit nära till hands.

Själva flytet då… hur det har påverkat min kropp:
Jag är så in i bomben mycket piggare! Känns hur konstigt som helst men så väldigt skönt!
Att känna att: man orkar. Man vill. Man Kan. Den känslan. Det var så väldigt länge sedan kroppen sade så!
Även fast den känslan inte gäller alla dagar … så har den varit den som har dominerat! Man känner att kroppen inte är tung av för mycket skitmat. Att den börjar läka inombords. Och det mina vänner är helt fantastiskt!

Om det är gott?
Inte ett jäfla dugg. Det smakar pulver. Mjöligt. Men det är hundra gånger bättre än soppor. Dom gick inte ens ner efter att ha silat dom i tesil. Men det är klart, nu är det ju inte alla som har lika problem med koncistenser som undertecknade! : )
Sedan är det hemskt smidigt. Ingen måltid tar längre än två minuter. Från att man hämtar, blandar, dricker och har sköljt ur. Sånt uppskattas ju!

Men herreminjäflaguuuuud, så gott det skall bli med räkor!! Det kan nog ligga högst på priolistan just nu… när man väl får lov att börja äta igen.
Det återstår ju även en period med flytande efter op. Men sedan så!

Så ja … nu kan man bara hoppas på att man går ner lite till. Alla kilo man går ner är ju hemskt tacksamt. Och det vore skönt att ha en buffert med tanke på blödarsjuka och sådant som ställer till det.
Men ja, nu är hoppet där. Det kommer nog gå bra. Det kommer bli av.
Nu kan jag äntligen jubla lite inombords.
Jag failade inte.
Den känslan!

Och så mycket det kanske inte syns … men lite … Och på grund av den ohälsosamma ansiktsfärgen på bild nummer ett så valde jag att lägga på ett svart/vitt filter på bilderna.

collage1

 

(och ja, jag är fortfarande svullen över kinden på höger sida p.g.a tanden)

Och här sitter jag och gör saker jag inte kan…

Slutspurt. För allt möjligt. Tiden drar ihop sig. Och tankarna åker likt en besatt berg o dalbana. Upp, ner, hit och dit.
Tiden har sällan gått så sakta … men jag vet heller inte om den någonsin har gått såhär fort. Allt är väldigt kluvet just nu.

Här om dagen postade en vän ett inlägg på facebook där hon undrade om någon hon kände kunde göra bloggar/hemsidor.
I ett svagt ögonblick svarade jag ja. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Det är ju hur länge sedan som helst sedan jag lekte med html och pillade med designer.
Men det är klart, det är ju en utmaning.

Framförallt så ger det något annat att tänka på. Det ger ett skönt break i alla tankar att bara kunna flyta iväg i koder och leta rätt och bygga lite. Se resultat.
Något annat än den där jäfla berg o dalbanan helt enkelt.

Så just nu jobbar jag, mailar myndigheter, planerar, bygger hemsida, dricker mina shaker, läser sagor och gosar.
Så får vi inte glömma kaffet. Utan kaffet hade jag inte kommit en meter.  Till trots för att jag dricker väldigt mycket mindre kaffe nu när jag flyter.
Det där skakandet är som inte helt ultimat kan man säga.

Denna kvällen avslutar vi med Håkan Hellström dokumentär på sängkanten.
Hjärnan skall få vila lite. Och duscha.
Imorgon är det tisdag. Redan.
Jag tror jag hade velat ha en måndag till.

Men nu är det bara att köra. Att be till alla högre makter som finns.
Det kommer bli bra det här!
Nu skall jag, Håkan och de snurrande html koderna lägga oss i sängen.

Nacht!

 

Och min trädgård är full av skärvor…

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
E.Södergran

Jag satt och läste igenom en del gamla texter när jag hittade denna. Jag tycker den är så vacker.
På något vis passade den så fint in i sinnestämningen ikväll.

Jag drar mig för att blogga just nu samtidigt som jag inte vill något hellre. Hela själen skriker efter avlastning men vissa saker håller man privat. Man kan helt enkelt inte, man bör inte.

Man kan säga att det är lite mycket nu … Inom kort tid är det dags för min gastric bypass operation.
Jag har ett kg kvar innan målvikt är nådd.
Jag är nervös. Så in i bomben. Kommer mensen är jag körd. Då ökar jag plötsligt 3-4 kg.
Och det är inte en suck att jag går ner fem kg på så kort tid. Det finns inte.
Sedan är det en stor op. Det är trots allt en hel del som kan gå fel. Men ja, jag är medveten och påläst. Likt förbannad rädd.

Och inom ungefär lika kort tid är det dags för rättegång ang. vårdnaden om liten.
Jag tänker inte orda om förhoppningar, förväntningar eller vad jag tycker om saken. Det får höra till det som hålls lite privat. Men att det gör en del med psyket, det kommer man inte ifrån. Det vet väl de flesta som varit i en liknande situation.

Alla hjärnspöken, all stress och all ångest just nu skapar en något ohållbar situation.
Jag orkar inte med migsjälv och jag orkar knappt med andra. Jag vet som inte vart jag skall ta vägen.
Det blir för mycket.
Samtidigt som det vore fint att dela alla tankar så vill jag inte. För jag orkar inte prata om det. Det känns för mycket. För någonstans blir man rädd att hela jäfla världen skall rasa runtom en om man börjar öppna upp.
Man vill inte riskera det. Man har inte råd med det.

Så vi tar lite sömnproblem på det. Och då snackar vi lite mer än dom där vanliga.
Vi börjar snacka än mer mardrömmar. Än mer skräck, mord och våld. Vi snittar 2-3 timmar per natt om vi slår ihop sömnen.
Det är ingen tvekan att det undermedvetna jobbar när vi sover.
Jag är den första att skriva under på det.

Jag hoppas att om ca 3 veckor så kan jag skriva att allt är ok. Att allt gått bra. Att alla faror är över.
Att krisen är förbi och vi alla överlevde.
Just nu är jag fasen inte säker.

Den när man undrar om man skall stänga ner facebook, kasta telefonen och gå i ide tills allt är över… den tanken mina vänner.
Om det bara vore genomförbart.

Ingenting är lätt. Ingenting skall någonsin vara lätt. Men kan det inte bara någon gång vara lite nerförsbacke? En kvart eller så i alla fall? Två?

Ja, jag vet att jag låter pessimistisk. Jag får lov att göra det. Just nu.
Jag är scared shitless för framtiden.
För faktum är – hela våran framtid hänger på dessa närmaste veckor.

Så jag ber om ursäkt för det sporadiska. För att jag inte jublar över viktnedgång. Även fast jag självfallet är glad.
Men det är så mycket annat som tar fokus.

Men om tre veckor. Då hoppas jag att vi firar!

Men just nu … nu är livet mest tungt!

140320-Manen_havet_468

En oglamorös bloggare i mjukiskläder och knullrufs…

10271635_394085270738642_4594134254081991999_n

Någon skrev ett inlägg för några dagar sedan om:
Det här med att sitta och vara glamorös i tal o skrift när man i själva verket är iklädd trasiga mysbyxor, raggsockor och Metallicatröjan från 93.

Och när jag läste detta började jag genast muttra lite. Vad menar han? Jag sitter minsann inte klädd som en slashas när jag bloggar …
Lite småstött. För sådan är ju jag.

Han får prata för sig själv, tänkte jag.
Men sedan började jag tänka efter lite… : När bloggar jag egentligen?

Jo, på morgonen eller på kvällen. När allt är lugnt, stilla och tyst. När man slipper springa runt. Laga middag. Svara på tretusen frågor om vem och varför. Då finns ju inte den tiden. Den tiden är vigd åt liten.

Men så var det ju det där med hur klädseln morgon och kväll.
Morgon …Ok, fine … slitna mjukisbyxor, knullrufs och sladdrig t-shirt.
Kvällen… Just about the same. Kan ju inte förneka det. Även jag inser det.

Men Om jag hade kunnat. Om tiden fanns. Då bloggar jag helst inte hemma.
Helst bloggar jag och skriver på någon liten pub. Där ljudnivån surrar behagligt. Där det är massa folk runtomkring. Inte som man känner. Dom finns bara där i periferin.
Med musik i öronen. Betraktandes.
Då skriver jag som bäst. Eller utomhus.
Men det är klart, det är inte så ofta att det sker men När det väl sker… Men då har jag i alla fall kjol .. eller jeans. Om än kanske lite håliga. Men det är inte mjukiskläder.
Ibland har jag till och med kammat håret. Bara en sådan sak.

Men så var det den där sista punkten då…”Att vara glamorös i tal och skrift” – Alltså … Jag är kanske inte riktigt där heller. Inte alls om man skall vara krass.

Så jag kanske får leva med det där med att vara en oglamorös bloggare i mjukiskläder som helst sitter på stimmiga pubar och skriver. Eller i soffan med fötterna på bordet och datorn i knät.
Jag är när allt kommer till allt ganska nöjd med det.

Så jag har slutat muttra nu och slagit mig till ro med tanken.

//Elin – på jobbet – i mjukisbyxor – So shoot me! : )