Vi sa Hejdå Magsjuka och hej feber…

Någon magsjuka vart det inte för den här tanten. Tack o lov! Men feber i fläng.
Även hos Talibanen.

Så vi spenderade även denna dag i soffan. Med raggsockar, onepiece  och värmepumpen på 23 grader!

Men snart får vi sova. Som vi längtar. I alla fall mamman.
Skall bara duscha barn och byta sängkläder.

Imorgon. Då ÄR vi friska!
Nu är jag på riktigt skitless!

Och apropå skit så är det en vecka sedan nummer två. Hur många veckor tar det innan man exploderar? :o

image

Vilka omvälvande veckor det har varit…

image

Vi började för två veckor sedan i Uddevalla med rättegång. I avseende   Liten och vårdnaden.
Frugan var med. Som fru och som vittne.
All kärlek till henne.

Något beslut blir det inte ännu men jag hoppas självfallet att beslutet blir till det allra bästa för liten och känslan när allt var klart var bra.
Min advokat gjorde ett bra jobb och vi fick förmedlat Litens önskemål och vad vi tror är bäst för henne.
För det är ju så – det här handlar inte om vad jag eller någon annan vill. Det handlar om vad liten vill och vad liten mår bra av.
Vi håller alla tummar vi har för att rättssystemet gör rätt!

Några dagar senare var det marknad i Ed. Gosh, how I love marknad. Men det skall sägas att när man inte får äta något …så förtar det lite av glädjen! Man vill ju gå runt och smaka på saker. Köpa en korv. Dricka en läsk. Men icke.

Men lite fick vi handlat. Som mysbyxor till Liten. Och renkorv till mamman. Som hon hoppas det är skitlång hållbarhet på. Glömde kolla det. Och äpplemust. Och en skumbulle som åts direkt i handen.

image

Men det bästa av allt var nog karusellerna. I alla fall för dom som åkte. Överlyckliga barn och frugan såg minsann inte så ledsen ut hon heller.
Nästa år. Då skall jag oxå åka.
Men i år nöjde jag mig med att vakta kvarvarande barn och packning.

Kan i övrigt berätta att det tog ungefär ett dygn att bli varm igen och att flera timmars strilregn gör något med kroppstemperaturen!

Vi avslutade den helgen med gudstjänst i Tjärnö kyrka.
Till trots för mina 15 år här i lilla staden har jag aldrig varit i Tjärnö. Men oj, vad vi skall dit i sommar. Så himla vackert med all sitt hav på alla kanter. Alla små klippor och vikar.

image

Sedan släppte jag liten med en kompis för att få åka hem till mormor medan jag åkte till NÄL för operation och ett några nätters vistelse.

image

Nu tar vi det lite lugnt en stund!

Ett rent gnällinlägg och magsjuka – dag 4 efter operation…

Igår började dagen redan 05.30.
Man sover ju lite som en kratta. Speciellt när det skall tas prover var och varannan timme.

Men jag fick en trevlig kaffestund med en av de mer långvariga patienterna och jag tackade gud att jag skulle få åka hem.

Vandrade en del. Träffade läkare och dietist och fick en hel bunt instruktioner om mediciner och vitaminer. Sedan var jag ready to go.

image

Sjuktaxi hem och möts av kattspyor i halva sovrummet. Icke att rekommendera som nyopad. Man är inte lika rörlig.
Hämtade barn, handlade och kom så småningom hem.
Att köra bil är väl heller inget jag gärna gör just nu då det är en ganska obekväm position.. men handla måste man.

Finally hemma. Trött som ett blockmongo. Ont som en tok och tänkte för en kort stund att: why, why stannade jag inte en dag till. Jag är inte redo.

Ett piller och i säng tidigt. Sov oroligt tills klockan ringde 06.00.
Insåg att smärtan var likadan och tackade återigen högre makter för att det faktiskt var skoldag för liten och jag kunde spendera dagen liggande.

Vilket jag gjorde. Delvis. Men utan resultat.

Så kom barnet hem med bussen. Grön i ansiktet. Åksjuk trodde hon ..
Och spydde ner hallen.

Sedan har det lixom bara fortsatt..det kräks och kräks och jag tycker så vansinnigt synd om det lilla livet. Magsjuka är skit!

Det är inte mer än någon vecka sedan jag glatt sa till frugan att: nu har det banne mig vänt! Första året sedan liten föddes som vi inte varit magsjuka.
Man skall inte säga så. Jag vet ju det!

Förövrigt all cred till Frugan och hennes make som handlade åt oss så vi slipper tänka på det. Man är ju aningens låst här ute. Och att ta liten i bil var ju självfallet inte att tänka på!
Vänner som dom växer minsann inte på träd. Alldeles unika och så tacksam att dom är våra! ♡

Så kommer EgoElin. Jag är så in i helvetti rädd för att bli smittad. Med smärtan som råder och nyopad så känns det som att det lätt kan bli fel om man skall börja irritera tarmen med magsjuka. Man kan ju tydligen inte kräkas men torrkräkas kan man och även det gör ont. Med hel mage.

Det är i sådana stunder jag kan ångra. Känna att: vadfan har jag gett mig i?
Jag är just nu knappt kapabel att komma upp ur soffan eller röra mig.
Än mindre att bära hinkar, skura golv och tvätta.
Och ja, så är jag så jäfla rädd för smitta.

Skitskitskitdålig kombo när ungen behöver allt gos i världen och mamman knappt vågar hålla henne i handen.

image

Sjukt otillräcklig just nu.
Sjukt ynklig. Sjukt ensam.

Fan för timing som aldrig timar helt enkelt!

Nu skall jag invänta nästa spya som bör komma inom 30 min innan jag försöker lägga mig i någonlunda ryggläge.
Bättre dag imorgon tack!

//Fröken Gnäll
 

Och min trädgård är full av skärvor…

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
E.Södergran

Jag satt och läste igenom en del gamla texter när jag hittade denna. Jag tycker den är så vacker.
På något vis passade den så fint in i sinnestämningen ikväll.

Jag drar mig för att blogga just nu samtidigt som jag inte vill något hellre. Hela själen skriker efter avlastning men vissa saker håller man privat. Man kan helt enkelt inte, man bör inte.

Man kan säga att det är lite mycket nu … Inom kort tid är det dags för min gastric bypass operation.
Jag har ett kg kvar innan målvikt är nådd.
Jag är nervös. Så in i bomben. Kommer mensen är jag körd. Då ökar jag plötsligt 3-4 kg.
Och det är inte en suck att jag går ner fem kg på så kort tid. Det finns inte.
Sedan är det en stor op. Det är trots allt en hel del som kan gå fel. Men ja, jag är medveten och påläst. Likt förbannad rädd.

Och inom ungefär lika kort tid är det dags för rättegång ang. vårdnaden om liten.
Jag tänker inte orda om förhoppningar, förväntningar eller vad jag tycker om saken. Det får höra till det som hålls lite privat. Men att det gör en del med psyket, det kommer man inte ifrån. Det vet väl de flesta som varit i en liknande situation.

Alla hjärnspöken, all stress och all ångest just nu skapar en något ohållbar situation.
Jag orkar inte med migsjälv och jag orkar knappt med andra. Jag vet som inte vart jag skall ta vägen.
Det blir för mycket.
Samtidigt som det vore fint att dela alla tankar så vill jag inte. För jag orkar inte prata om det. Det känns för mycket. För någonstans blir man rädd att hela jäfla världen skall rasa runtom en om man börjar öppna upp.
Man vill inte riskera det. Man har inte råd med det.

Så vi tar lite sömnproblem på det. Och då snackar vi lite mer än dom där vanliga.
Vi börjar snacka än mer mardrömmar. Än mer skräck, mord och våld. Vi snittar 2-3 timmar per natt om vi slår ihop sömnen.
Det är ingen tvekan att det undermedvetna jobbar när vi sover.
Jag är den första att skriva under på det.

Jag hoppas att om ca 3 veckor så kan jag skriva att allt är ok. Att allt gått bra. Att alla faror är över.
Att krisen är förbi och vi alla överlevde.
Just nu är jag fasen inte säker.

Den när man undrar om man skall stänga ner facebook, kasta telefonen och gå i ide tills allt är över… den tanken mina vänner.
Om det bara vore genomförbart.

Ingenting är lätt. Ingenting skall någonsin vara lätt. Men kan det inte bara någon gång vara lite nerförsbacke? En kvart eller så i alla fall? Två?

Ja, jag vet att jag låter pessimistisk. Jag får lov att göra det. Just nu.
Jag är scared shitless för framtiden.
För faktum är – hela våran framtid hänger på dessa närmaste veckor.

Så jag ber om ursäkt för det sporadiska. För att jag inte jublar över viktnedgång. Även fast jag självfallet är glad.
Men det är så mycket annat som tar fokus.

Men om tre veckor. Då hoppas jag att vi firar!

Men just nu … nu är livet mest tungt!

140320-Manen_havet_468

En decemberdag -2011

snliten_127009438
En vinterdag i 2011. LillSkrot var 2.5 år gammal. Jag tror att det var i december.
Jag minns att det var en av dom där vansinnigt vackra vinterdagarna. Jag hade jobbat och hämtat liten på dagis .. På vägen gick vi som vanligt och lekte …

När vi var nästan hemma föll vi ner i snön båda två och gjorde snöänglar och rullade runt.
Jag känner fortfarande dom där varma lyckokänslorna i magen.

När vi lekt ett tag och det nästan blivit alldeles mörkt och jag låg på rygg så kom Liten och kröp upp på min mage.
Där låg vi båda och tittade på stjärnorna som började titta fram och diskuterade allt mellan himmel och jord.

Jag minns hur liten jag kände mig under den där stora himlen. Hur himlen tillslut blev alldeles mörk. Hur magiskt det faktiskt kändes.
Och kanske framför allt hur fint det var att få dela det där ögonblicket med dotra! Min älskade lilla kloka människa.

Hon och jag – precis som det skall vara.

#proudmamaproductions

En av de lugnaste påskhelgerna är snart över.
Donat hemma.. plockat, tvättat.. Liten har varit på playdate .. två stycken faktiskt.
Och sovit en natt hos mormor.
Den kvällen/eftermiddagen skulle jag ha städat tänkte jag … Man kan säga att det inte blev så. Men jag fick några kvalitetstimmar med min fina Fru och hennes karl och hemskt gott kaffe..
Så väldigt värt vill jag lova!

Att åka hem genom stan klockan tolv på natten var dock en ny upplevelse.
Inte en människa, inte en bil mötte jag. Alldeles tyst och stilla. Till och med motorvägen var stilla.

1

Som sagt – vi har mest tagit det lugnt … och både mamman och liten har pysslat. Det är roligare när alla får vara med och leka som dom säger!

Och äntligen, äntligen… Så kan ungen cykla!
Förra sommaren blev det inte så mycket till övande. En hel del jobb och en del resor till staden 20 mil bort.
Och sedan var hon lite för nervös. För att ramla. Balansen var inte helt hundra.

Men idag small det. Nu cyklar hon som bara den. Så himla roligt.
…Och självfallet brister mammahjärtat av kärlek och stolthet.
Och lite nerver då … för man Kan ju ramla .. och allt det där .. Och ja, det är väl det här med att lära sig att leva med hjärtat utanpå kroppen och den biten. Det ligger väldigt mycket i det där minsann!

2

En hemskt mysig promenad blev det i alla fall och jag ser fram emot alla de kommande!
Att hon vill ha mig på cykel – Det är något jag tänker ignorera ett tag till.
Är faktiskt inte riktigt säker på att jag varken vågar .. eller minns hur man gör.
Jag gillar nog bil mest faktiskt.

Imorgon. Måndag. Sista lediga dagen på ett tag. På gott och ont faktiskt.
Då vankas det kalas för liten. Jag skall åka och fika med en vän under tiden.
Sedan är det bara att ladda för ännu en ny vecka. En kort sådan dock.
Och på fredag… då väntar äventyr!
Äntligen!

Så ja … vi ser väl fram emot nästa helg och tackar för några fina lediga dagar nu! Välbehövliga för både liten och stor!

En sådan där kalasdag…

Vaknade alldeles för tidigt för att vara lördag … dock var det strålande sol och blå himmel och då tycks det inte lika perverst till trots att klockan knappt hade slagit sju…
Det är konstigt det där … ungen är så trött så hon gråter på morgnarna när hon skall till skolan … men när hon väl får chansen att sova ut .. Nejmendååå passar det ju hemskt fint att vakna i svinottan. What´s up with that, kan jag tänka?

Idag var det i alla fall kalasdag. En av kompisarna från dagis fyllde fem år och gympasalen i skolan var hyrd. 20 ungar.
Lyckan när man lämnade ungen och insåg att man kunde åka hem och lägga sig en timme på soffan … Den var påtaglig vill jag lova! : )

Sockerstinn kom ungen hem. Glad över ett lyckat kalas och massa gott.
Då var det bara att svida om bege sig till nästa kalas.

50-årskalas för bästa Liv. Kvinnan som funnits i mitt liv sedan jag var liten.. Och i Talibanens såklart!
Hon är helt fantastisk den människan! Man känner sig alltid så välkommen och så hemma. Hon fixar allt och man vet att hon ställer upp i alla lägen. Jag är så glad att hon finns i vårat liv!

Talibanen fick i sig ännu mera socker. Oroade mig lite för att hon inte skulle somna innan påsk eller så. Döm av min förvåning när ungen somnade knappt innan jag kom ut ur rummet.. Men det är klart, det tar på med en hel dag med kalas.

Vansinnigt massa god mat, kakor, dricka… Fina tal och lekar. Och självfallet massa människor som man bara träffar i just dom anledningarna.
Himla mysigt!
Kändes lite konstigt men ack, så skönt att vara bland dom första som åkte hem.
Men … det var guld att komma hem.. krypa i mjukisbyxorna igen och få upp den där knullrufstofsen.

Så tack Liv och fam. Karlsson för en superb tillställning!!
Nu blir det sängen för en gammal  tant… SOM jag längtat.

Imorgon är det söndag… Och då minsann… skall det putsas fönster! Och städas! Det mina vänner, ser vi fram emot! : )

pizap.com14275791794471