Och så blev det bråttom igen…

image

 

Tick tack, tick tack … och man hör hur klockan går allt fortare och fortare.. Men man förmår inte att resa på den där rumpan som ibland verkar som att den är alldeles fastklistrad i stolen.

Har lovat att gå på möte på jobbet. Nytt projekt. Känns helt ok.
Feber borta och det mesta av smärtan! Det finns ljus i tunneln och allt det där. Så hemskt tacksam måste jag säga. Man kände väl lite att man ångrade sig där i helgen …
Lite: ”Vad i helvete gav jag mig in i” – Men se, det gick ju fint det med! So far, i alla fall!

Måndag är det i alla fall. Sjukskriven eller inte. Det är grått och har spöregnat hela morgonen. Jag misstänker att vädret matchar en del människors humör idag.

Alltså… förklara för mig – Varför är just måndagar så överjävliga? Hur kommer det sig att folk inte vänjer sig? Det är ju trots allt samma sak. År ut och år in? Det kommer inte direkt som någon överraskning: Oh fan… nu kom den Igen… Det är ju på något vis ständigt återkommande.
Som snön som sätter trafiken ur spel – varje vinter – varje år!

Oh well… det är dags för tanten att röra på röven. Med lite ny musik i bilen skall det skrålas hela vägen till jobbet! Minsann!

Skönt med måndag. Så har vi det sagt!
Ägnar mig nog inte att ligga hemma. Herregud, så tråkigt. Men denna veckan ut får det i alla fall bli… så får vi se om jag avbryter nästa vecka beroende på formen!

Seså … Jobba på, njut av dagen, ta en kopp kaffe. Spela en sång du tycker om. Det är snart tisdag. Förtvivla icke! : )

Och på vägen i bilen i dag kommer vi bland annat att sjunga denna låten:

 

 

Känslosam morgon och Kyrkobesök…

Vissa morgnar är man sådär känslig. Så extremt känslig. Det är något speciellt med just morgnar.
Jag vet inte om det kanske bara är jag? Om det är för att man drömmer så mycket mardrömmar. Kroppen är som fortfarande inte helt ok. Hjärnan har inte riktigt hunnit ikapp.
Man är fortfarande lite – skör.
Förstår ni hur jag menar?

Idag har det  varit en sådan morgon. Det mesta har fått mig att gråta. Från Dolly Parton´s – I will always love you till hemkommande soldater som träffar sina fruar och barn.

Och som pricken över i:et … det är fel att säga så kanske men .. Så läste jag en status på facebook som fick mitt mammahjärta att gå i tusen bitar.
Jag önskar att barnen idag slapp växa upp så fort. Att föräldrar kunde vara lite mer – föräldrar.
Det går för fort nu. Det kan ju inte på något vis vara nyttigt!
Varför kan inte barn få vara barn? Bekymmerlösa och ovetande.
Kalla det en drömvärld – men så tänker jag.

 

 

Men så har dagen gått. Jag har gråtit ögonen ur mig, lättat på trycket och fått ett par goda nyheter. Det känns som att även denna dagen kommer överlevas.
Ibland behöver man nog helt enkelt rensa systemet lite … Få ur skit så man kan börja om!

Plötsligt ploppade en vän upp som jag inte pratat med på väldigt länge. Vi lyckas alltid missa varandra på skype. Det är så där typiskt. Men nu äntligen. Det är en fantastisk uppfinning det där med skype minsann!
Tänk vad det har underlättat för många relationer! Man är som aldrig längre än ett skypesamtal bort!

Och en annan människa som gör mig lycklig med sin blotta existens gav mig så goda nyheter att jag grät en skvätt av bara den anledningen. Tänka sig, vad livet är konstigt. Vilka vägar det tar. Som man aldrig någonsin föreställt sig.
Eller det kanske man har … men man har inte förstått. Men ja, jag är glad. Mest hela tiden nu faktiskt.
Och kanske har det en del med denna människa att göra. Jag är hemskt glad att hen finns i alla fall!

Hörde ryktas om att det är ”Nattöppet” i den här lilla staden med ikväll med. Vi får väl försöka ta oss dit så att Liten får träffa tomten och vi kan få gå runt och dricka lite glögg och så.
Dock är det ju inte som det har varit …. Det var bättre förr … ! #gettingold

 
Men nu är det dags att hämta Liten och åka till kyrkan. Idag skall mamman vara med! Det kan ju bli spännande!

”Led mig Icke in i frestelse,
Jag kan gå själv. Amen”

 

I en bil för cirka 26 år sedan …

 

 

Det är fint det här med musik. Ofta i alla fall. Alla minnen den frambringar.
Inte alltid när vi vill kanske. Men ibland när vi behöver det.

Denna låten spelades om och om igen jag vet inte hur många hundratals gånger i bilen.
Kan det ha varit runt -88 kanske? Jag var nog runt en 4-5 år gammal?!

Vi hade byggt hus i Sverige men hade fortfarande våran bas i Oslo på veckorna.
Jag antar att det var helgerna vi åkte fram och tillbaka på.
I mina minnesbilder är det alltid mörkt och stjärnklart när vi är ute och åker. Ljusen var som magiska där vi for förbi… vissa rosa, några blåa. Dom blåa var finast tyckte jag.

Jag minns hur vackert jag tyckte det var att åka dom där 12 milen.
Vilka speciella vägmärken jag tittade efter för att veta ungefär hur långt vi hade kvar…

Den lilla ”apelsinen” på strömledningen som gick över vägen strax innan man kom till Oslo.
Vattentornet.
Magnus – som var halvvägs. Där vi alltid stannade till för att sträcka på oss. Det gör vi förstås fortfarande. Köper kaffe. Kissar och sånt där.

Jag har letat efter det där kassettbandet några gånger. Kan inte hitta det.
Det är ju något speciellt med känslan av kassettband som du inte får av att lyssna på nätet.

Oh well… varje gång jag hör Peter Cetera kommer jag alltid tänka på milen mellan Oslo och Strömstad. På stjärnhimlar. På pappa. Och på en bekymmerslös tid.
Det var fint det.

Men Peter Cetera – låter minsann lika bra nu som då!

En förjävla fin kväll i Grebbestad och en liten hyllning till dom närmaste…

hathor1

saabmebajsstor

 

Hathor för ungefär 13-14 år sedan… Kan det verkligen vara så länge sedan?

För snart 16 år sedan träffade jag dom här killarna för första gången. På Ngoma. Stadens lokala musikcafé.
Sällan har jag varit så rädd som när Emma tog med mig dit första gången.
Det kryllade av stora,tuffa, långhåriga hårdrockare och själv var man bara 14 år och knappt torr bakom öronen. Det inser man ju nu i alla fall. Vad man trodde då är ju en helt annan femma. I min värld var jag ju hemskt mogen och världsvan.
Vad lite man visste inser man nu!

På Ngoma byggde jag upp min kaffekultur. Starkt svart kaffe som ibland fick håret att stå rätt upp i tuppkam. Till kaffet åt vi Gorbys piroger och svettiga ostmackor.
Ibland var det spelningar där och jag kommer aldrig glömma när Troublemakers spelade. Att jag missade Thåström tänker jag inte erkänna. På den tiden hade jag inte förstått hans storhet och jag skäms. Som en hund!

Vissa människor förblev läskiga. Även 16 år senare. Andra förblev vänner för livet. Och jag hittade oxå den första stora kärleken där.
Det ena långhåriga drägget som jag egentligen var så rädd för var visst inte farlig alls utan mer sådär vansinnigt snäll och fin att mitt lilla ungflickehjärta gick i spinn och dog lite. Med facit i hand var det ungefär 7 fina år och idag anser jag att han tillhör den allra, allra innersta kretsen människor. Den kretsen som är så speciell att man inte riktigt kan finna orden.
Precis som de två andra pojkarna på bilden tillhör samma krets.

Dom där två andra pojkarna spelade i samma band som x-et. Ett jäfla bra band om jag får säga det själv. Och det är så in i helvete synd att just den eran tog slut för jag tror att det kunde blivit ännu bättre om dom fortsatt.
Men det är klart … livet förändras och det funkade väl helt enkelt inte. Nog om det!

Jag vet inte hur många timmar jag spenderade i den där replokalen på Ngoma eller hur många kannor kaffe jag drack. Eller hur många dåliga skämt vi drog.
Jag minns inte hur många block jag fyllde med ord om livet. För livet skavde nog lite redan på den tiden. Men det skall nog kanske vara så när man är i den åldern och man varken är barn eller vuxen och försöker hitta sin plats.

Dom här människorna har gett mig så vansinnigt mycket. Min extremt dåliga humor bland annat. Jag skrattar sällan så mycket som jag gör med dessa människor.
Efter en kväll med dessa är hjärtat lätt och själen andas på ett sätt den sällan gör.
Det är något med det där att dom vet. Dom känner. Dom förstår. Dom dömer inte. Dom bara finns. Och dömer dom – Ja, då tar jag det till mig för jag vet att det är befogat! För det är inte utan att man behöver en käftsmäll och en spark i röven ibland!

Igår hade jag glädjen av att träffa dom igen. Det var nämligen spelning. Dom två pojkarna har bildat ett nytt band och x-et hoppade in som basist. Allt var som det skulle med andra ord. Alla var samlade och frugan var med!
Det kunde inte blivit en finare kväll. Sedan var det en del andra människor man inte träffat på ett par år och det är såklart oxå alltid roligt!

Spelningen var svinbra. Som väntat.
Det var vansinnigt fint att få en kram av pojkarna som i vanliga fall befinner sig tjugo mil bort och det var fint att få sitta och skratta på en parkbänk med frugan i solnedgången tills man hade träningsvärk i bröstmusklerna.
Ni vet det där skrattet som bubblar sådär härligt i kroppen? Som får det att pirra i magen?

Jag tänker spara den här kvällen i det där lilla facket i hjärtat som endast är avsedd för innersta kretsen. Där jag hämtar kraft när stormarna viner.
Och jag hoppas innerligt att det inte dröjer tills nästa gång. För gudarna skall veta att dessa människor är saknade.
Eller ja, två av dom. X-et träffar jag ju både när jag vill och inte vill eftersom att han numera är gift med frugan ;)

We are all one big happy family!

Tack älskade pojkar. Tack Frugan. Tack vänner för en magisk kväll!
Mitt hjärta bankar lite extra för Er ikväll!

Tack Grebbestad och Tack Germ Bomb!

germ bomb

Återuppståndelsen

röv11

 

Någon uppdatering i söndags blev det inte minsann. Dock inte på grund av för dåligt leverne i lördags. Även fast det kanske borde varit så!
Formen var faktiskt oförskämt fin och hade jag inte drabbats av den där kvinnliga åkomman som slår ut mig helt hade jag nog hojtat till här både en och tre gånger redan! : )

 

Men lördagen var himla fin! Det var kul med nytt folk till trots att jag stog några timmar och skakade lite lätt innan jag började våga socialisera. Det är ju ganska läskigt det där med nya människor.
Att det går lättare med ett glas vin eller tre är ju ingen nyhet!
Många sköna människor fick jag träffat, kramats lite och lyssnat på ”Rövballebandet”.
Det var helt klart en – annorlunda – upplevelse! Absolut inte otrevlig utan mer … annorlunda!
Det finns en tanke på att se dom även i december!

Sedan hade jag förmånen att sammanstråla med en jobbarkompis oxå.
En liten söt flicka jag inte riktigt kunnat se framför mig på ett sådant arrangemang men det är väl så – I de lugnaste vatten! He he he!

Kväll blev natt och natt spenderades på båt. Under en fantastisk stjärnhimmel med öl i ungefär halva klädseln. Det är faktiskt inte så smart att smuggla ut öl från krogen. Även fast det är ekonomiskt.
Uppvaknandet var – omtumlande men vackert. Blå himmel och måsskri. Svagt guppande.
Kravlande sig upp för relingen över till bryggan.
”Äre walk of Shame nu eller” ropade pojkarna småskrattandes i pappas båt som säkerligen kostade både en och 8 miljoner.
Jag stammade fram ett svar och gick lite sömndrucket, vingligt därifrån.
Busted.

Men ja, det var en vansinnigt fin kväll med många fina människor jag inte hade träffat annars. Det är bra det där med att byta miljö ibland. Att lämna sin Comfort Zone.
Även fast man är livrädd till att börja med. Oftast ångrar man sig inte efteråt. Även fast det självfallet sker det oxå!

 

Klockan börjar bli mycket. Som varje morgon.
Tidsoptimisten länge leve!
Slänga ihop ett par mackor och åka till jobbet. Se hur länge det funkar. Nacken säger upp sig och imorgon är det ny akuttid och byte av mediciner.

Men det är i alla fall Onsdag mina vänner! Det tänker jag glädjas åt idag!
Vad glädjs ni åt just Nu?

 

Vi avslutar med en sång från det eminenta Rövballebandet!

Friday, Im in love…

Nej, det är jag inte. Inte ens det minsta lilla tror jag.
Eller kanske är jag lite kär i livet just idag?
Senaste dagarna har varit fantastiska och det känns alldeles väldigt märkligt minsann! Det är sällan det går såhär bra så många dagar i rad!

 

kollage4

 

Jante och allt det där … Fuck it. Det nya jobbet…
Jag kom in, lyssnade, tog till mig och Rockade skiten ur det!
Utan att skryta så gjorde jag ett jävla bra jobb igår helt enkelt. Jag kände att jag hade koll på min skit och saker flöt på.
Kanske går det inte alls lika bra idag, det är mycket upp och ner i den där branschen. Oavsett var det förbannat skönt att ha en sådan bra första dag. Det känns som lite lättare i magen att komma tillbaka dag nummer två och veta att man var uppskattad och allt det där dagen innan.
Att man inte är den där nya klumpen under foten.
För Jo, det är man Oftast när man är ny på jobbet. Säga vad man vill om den saken!
Så… Go Me! I can do It!

Efter jobbet blir det Skattekontoret i Norge för att se hur man löser den där praktiska biten och sedan skall Liten hämtas och köras till Mormor.
En annan skall ha ledig kväll och en jädra sovmorgon imorgon! Börjar inte före kl 13 och jag minns inte riktigt när det skedde sist att man fick sova ut men det var väl i Juni skulle jag tro? Jag känner i alla fall att det skall bli hemskt skönt efter x antal nätter med lite mindre sömn!

 

 

Vi avslutar väl med att säga att den här fredagen är Skitbra! På många olika vis.
En annan glädjande nyhet imorse gjorde att jag fick lite hopp om att Karma faktiskt inte är helt ute och cyklar!

 

Ha en riktigt fin helg folket! :)

När jag såg hans ryggtavla åka nerför rulltrappan i Hammarkulletunneln…

 

Jag vågar nästan säga (nästan) att jag och halva Sverige med mig grät när Titiyo sjöng en av Ken Rings låtar ikväll.

Det var gråt och snörvel så det stog härliga till.
Så vackert, så känslosamt. Så väldigt, väldigt fint och nära.
Jag är glad att jag inte var Ken just då. Det måste ha varit starkt.

Jag själv är inte så insatt i Ken Ring. Inte heller i Hip-Hop. Jag kan erkänna det utan att skämmas.
Men som med alla andra genrer så finns det bra låtar.
Ken Ring har skrivit en låt som jag har med på min Highly rated music list.

Det är denna:

 

En på den tiden vän spelade den här låten för mig. Kan det  vara tio år sedan snart?
Han hade fina ögon och han fick alltid folket omkring sig att le. Fick dom att känna att dom betydde någonting.
Han brydde sig. Han Såg folk. Som kanske egentligen inte syndes så mycket annars.
Den här låten kom lägligt i en taskig period i mitt liv.
(det är klart… mitt liv bestod väl mestadels av sådana på den tiden)

Låten kom att betyda mycket. Den får mig att tänka lite extra. På öden. På folk som kämpar.
Att livet inte är så jävla lätt.
Och jag önskar att jag kunde göra mer.

Pojken – försvann plötsligt. Sprang på honom något år senare och hans leende var lika varmt och ögonen lika fina.
Håret lika oregerligt som senast jag såg honom.
Ett ”Hej” och ett ”Hur mår du?” senare gick vi var till sitt.. Och när jag såg hans ryggtavla åka nerför rulltrappan i Hammarkulletunneln spelades denna låten i bakhuvudet på mig…

Så jag antar att vi riktar kvällens tack till ”Så mycket bättre” för att Ken Ring kom med i programmet och för att jag måste börja lyssna mer på Hip-Hop.

(och för nostalgitrippen till minnet om pojken med leendet)