Du och dina jävla strumpor…

Jag är patetisk.
10 år senare har jag fortfarande din jävla strumpa på min torkställning. En strumpa.
Jag fick låna dom en gång när mina hade blivit blöta efter en regnig promenad hem till dig.
För tio år sedan var det två strumpor. Den ena har försvunnit på mystiskt vis. Precis som allt det vi kände för varandra.

Varje gång jag hade dom på mig kände jag mig närmare dig.
Herregud, det är bara ett par jävla strumpor. Rentvättade. Utan doft. Inte som att jag skulle lånat din tröja eller dina urtvättade boxershorts. Eller örngottet du dränkt med dina sömnfyllda andetag.
Ett par vita och gråa jävla strumpor. Som det nu bara finns en kvar av.

Mellan oss finns inget.
Det är många år sedan det fanns något. Men jag har lika svårt att  släppa taget om dig som om den där jävla strumpan.
Lika ofta som jag vårdar minnet av dig tvättar jag strumpjäveln och hänger tillbaka den på torkställningen.

Jag tänker ofta att det är dags att slänga strumpan. Att det är dags att gå vidare. Glömma allt det där som varit. Du lever ditt liv på annat håll med andra vänner, annan familj och andra drömmar numera. Du är nog lycklig.
Jag har skaffat en drös med nya strumpor.

Du skiljer dig från mängden, Både i minnet och på torkställningen. Du sticker ut. Söker uppmärksamhet.

Jag har lite svårt att släppa taget om dig.

Det är dags att tvätta dig på 90 grader nu. Krympa och förminska dig. Låta det som var, vara och starta nästa vecka med en tom torkställning.

10 jäfla år.
Strumpjävel!

Annonser

8 thoughts on “Du och dina jävla strumpor…

  1. åh det där känner jag alltför väl igen mig i.. även om det är otroligt svårt(minnen kan ju sitta kvar i ting så länge) så är det bästa du kan göra att ta bort strumpan från ditt liv… minnen finns kvar ändå(jobbigt nog) men man släpper ändå in något nytt…

    • Ja, du har nog rätt. Det är nog mest .. eh.. tryggheten? Kan man säga så om en jävla strumpa. Att den alltid funnits där.
      Konstigt. Men ja, nu ryker den minsann!
      Adjö!
      Och tack!

  2. gulledej…. vissa saker är svåra att släppa ifrån sig, jag vet, har själv såna härhemma. Vissa har jag för att påminna mig om hur jäkla arg jag var just då….
    eller för hur det värmde mitt hjärta när jag fick det
    eller…
    för att personen jag fick det av inte längre finns kvar bland oss.

    Tina

  3. Ping: Vadfan, du skulle ju lära mig att äta med pinnar… |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s