Inte mer än 25 år senare…

litenliten

… Caroline, Niklas, Patrik, Jag och Thomas …

Det är fint att vissa saker aldrig förändras. Som den här platsen. Inte så mycket i alla fall.
Inte mer än att det är 25 år senare och de har byggt till en sektion ute och tagit livet av hönorna.
Att jag verkade stanna i växten ungefär -där- och inte växt en centimeter till hör väl heller inte till saken.
Och varför är jag så svart i ansiktet?

Jag trivs lika fantastiskt bra där nu som jag gjorde för 25 år sedan när vi hade picknick på motorhuven på den orangea  Volvon.
Lika bra som när vi julbakade och hämtade ägg hos hönorna. Eller när vi rev trasor till trasmattor.

litenliten2

De flesta av oss har flyttat nu. Jag flyttade ju faktiskt oxå, men kom tillbaka.
Niklas är den ända som bor kvar – vars föräldrar äger huset och marken fotot är taget på. Det kanske ligger lite i generna det där? Stannare.
De trivs med sin skog. Jobbar med skog. Jagar. Fäller och planterar skog. För dom är skogen hemma.

På något odefinierbart vis känns det viktigt att ge det här vidare till Sanna.
Det där bestående. Barndomsminnen.
Mina minnen som hon kan göra till sina och bygga vidare på.

Idag skall Liten dit och skapa egna minnen. Mamman skall en sväng på Eldkvarn med pappan i familjen. Ut till Koster.

Saker som inte ändras är fint – minsann.
Och minnen kan vara bland det bästa vi har när vi blir vuxna!

Har ni några liknande barndomsminnen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s