Livet – Den kalla, grumliga kaffesumpen!

Ofta på kvällarna när jag väl har tid att sitta ner och tänka så kommer de över mig som en syndaflod. Huller om buller i alla dess möjliga skepnader. 
Allt man gått igenom under dagen, föregående och de som skall komma. Allt det där skall processas. Gärna om och om igen. För att få det bästa resultatet. 

I dagarna som är nu så pratas det med advokater, det mailas, det rings, det planeras med körkort, det körs bil, det pusslas med dagis, tider på det nya jobbet och någonstans där mitt i mellan skall man hinna andas och plugga.
Det är inte utan att huvudvärken säger att det sker lite väl mycket på en och samma gång just nu. 

Magkatarren skriker åt mig att börja äta ordentligt. Att stressa lite mindre. Att dricka lite mindre kaffe. Att kanske äta den där bananen istället för ett par treo innan man kastar sig ut genom dörren. Det kan vara så. 
Mardrömmarna – Ja, de ber mig nog helt enkelt att dra åt h*lvete. För de gör nätterna outhärdliga. Och jag kommer snart bli komplett galen om jag inte får lov att börja sova som folk. Utan springandet på nätterna. Utan paniken och skräcken. 

Och när jag satt här ikväll så kastades jag lite ner i ångestträsket. Lite som det där bittra kaffesumpen i botten av muggen. Kallt, grumligt och otrevligt.
Jag undrade hur länge till det skall hålla på. Innan man förhoppningsvis landar på fötterna.

För någonstans vet jag att jag kommer att göra det. Jag pendlar som sagt mellan den där hoppfullheten – som säger att allt kommer bli bra. Att allt kommer lösa sig … 
Och det här … Kaffesumpen. Den kalla, grumliga kaffesumpen! 

Plötsligt plingar det till i facebookchatten …

”Man ska berätta för sina ungar hur mycket man älskar dom, helst varje dag…………..
Tror jag har glömt att säga det till dig idag :) ♥ ”

Älskade vänner…vad jag är tacksam för att ni finns. Ni anar inte vad Era ord betyder. 
När ni minst anar det så lyfter ni mig på Era änglavingar. Hjälper mig att gå … meter för meter. 
Det finns inga ord för tacksamheten och kärleken jag känner. 

Så någonstans mitt emellan alla fina ord blev kaffet ljummet. Det går att dricka igen.
Inte speciellt gott. Men man sväljer och ser glad ut. Inser att nästa kopp kommer bli godare.

Det måste bli bra det här … 

För kaffet blir ju alltid bra tillslut … Eller hur?

 

Annonser

3 thoughts on “Livet – Den kalla, grumliga kaffesumpen!

  1. Oj, det verkar pågå mycket hos dig.
    Blir tufft när allt händer på samma gång.
    Och när maten och sömnen slutar fungera.
    Stressen tar över.
    Jag blir glad över dina rader tillägnat dina vänner,
    livet blir så oerhört mycket bättre när det finns människor
    omkring en som verkligen finns och som tycker om en,
    med alla ens fel och skavanker.

    Hoppet lyser igenom, starkt. :)
    Kämpa på, jag håller på dig!
    Kram.

    • Ja, fy farao. Jag är ganska trött på det om jag skall vara ärlig. Om inte annat hjälper det än kanske att få lite perspektiv på allt det där andra..
      Jag menar – Nu blir varje medgång något ”jäfligt” bra… Det kanske det inte blivit annars.. om man var ”van” ..
      Jag vet inte.. men jag tror det lite..

      (sedan vill jag absolut inte ha fler motgångar nu. Det räcker. Mer än nog!! Hehe)

      Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s