Jag hoppas verkligen inte att det är ännu ett tåg …

bil

 

Efter år av vad som känns som … Kan vi kalla det misslyckande? Kanske det inte är riktigt det ordet jag söker .. Men en evig kamp över att inte komma riktigt någon vart.
Att stå att stampa på samma ställe.

Nej, självfallet räknar jag inte in Talibanen där. Hon är ett enda stort framsteg både för sig själv och för mig… Men i övrigt.
Man har stampat sig blå. Stampat sig blodig. Kämpat för vartenda uns av överlevnad.
För att ha råd med mat, räkningar och annat. För att orka kämpa vidare.

Det börjar ljusna … och lite lätt klisché-aktigt så kan vi säga att ljuset i tunneln denna gången inte är ett tåg. Det är nog faktiskt ljus.
Jag känner för första gången på många år att jag börjar våga drömma lite. Små, små steg.

It´s all about babysteps.

Nu är uppkörningen och teoriprovet bokat. Någonstans under de två första veckorna i maj. En månad kvar …plus, minus – sådär.

Uppkörningen sker i en annan stad än min. En stad jag aldrig varit i. Jag är nog mer nervös för det än själva körandet. Jag har noll lokalsinne och ptja, det är alltid mer nervöst i en stad där man inte känner till gator och alla det de där småfarorna.
Men det kommer gå bra. Det måste det helt enkelt!

Teoriprovet sker i Göteborg. Det var det närmaste om jag inte ville vänta tills slutet av maj… Det vill jag inte. Så Göteborg får det bli. Kanske kan man klämma in en middag med vänner under tiden. Jag måste nog börja planera.

Kalendern ser numera krigshärjad ut. Med naggade kanter och klotter lite överallt. Det är många möten, telefonsamtal, körtider och jobb däri nu.
Jag undrar när jag skall hinna andas. Och gosa med Liten. Och plugga Teori.

Annat var det förr när man inte behövde mer än ett par timmars sömn. Då klarade man det mesta … Nu är jag för gammal. För trött. Jag behöver minst sex timmar. Helst tolv. Men det vet vi ju att det inte går.
Oftast blir det runt 4 timmar… Om man räknar bort all vakentid mellan mardrömmar och spring på nätterna.

Vart ville jag komma egentligen?

Kanske att det börjar ljusna. Att det kanske väntar andra tider.
Jag skall ännu inte jubla… Men kanske, kanske kan det vara våran tur nu… Min och Talibanens…

Jag hoppas på det och önsker Er alla en riktigt fin dag!!

Annonser

4 thoughts on “Jag hoppas verkligen inte att det är ännu ett tåg …

  1. Ja nu hoppas vi det är turen som knackar på dörren!
    Och på uppkörningsdagen får du allt klämma en kaffe med mig.. det är ju inte allt för ofta det e finfrämmat i min stad. :)

    • Kaffe vore lovely hörredu!! Skall bara kika som sagt hur,vart,när och allt det där! :)
      Är ju hundra år sedan vi sågs nu! :)
      Kram

  2. Jag håller tummarna och hoppas på att allt går vägen! Borde nog ta tag i det där själv så jag får mitt körkort innan jag fyller 40…

    • Haha.. Det kommer när det kommer gumman. Hellre 40 än 50? Eller hur?
      Koncentrera dig om det som är viktigast just nu.. eller ja, prioritera lixom. It´s the shit. Eller så kastar du dig bara i det ..
      Hm..whatever works.. ? ;)
      Men shit, vilken frihet det kommer att bli. Utan tvekan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s