Där lyckan var flyktig men vackrare än jag kanske någonsin skådat den…

Det är höstkväll. Värmeljusen är tända i vanlig ordning. Det är något med lugnet de ger.
Efter en hektisk dag med gnälliga barn och hög volym är det ungefär det enda man behöver.

Folk från Göteborg frågar mig ständigt hur det är, nu efter flytten …
”Berätta något roligt? Hur är livet på landet? Bor det människor där? Något måste du väl kunna  berätta?”

Och jag berättar … Om lyxen och flärden med livet på landet…

”Det bor människor här.. fast mest på sommaren. Det är en sommarstad det här… på vintern är det typ…ingen. Ingen alls. Öde. Lite som en Stephen King film. 
I mitt hus är det tre lägenheter.. Den ena är ut-riven och skall renoveras.
I lägenhet nummer två bor det en ung kille med världens största baslåda.. som jag kommer kissa i snart.. Fast han flyttar till helgen…
Och då bor jag här själv.. i ett trevåningshus .. med mina 90 kvm… med vatten man inte kan dricka, stopp i avloppet och ett hål i garderoben där N fångade 25 möss förra vintern…”

Jag läser allt det där en gång till… Sedan undrar jag: Vad fan Hände?

Levde jag inte nyss på ständigt språng? Vin i handen, Varma koppen och tandborste i väskan. Ovissheten om vart natten skulle tillbringas.
Kalla två dagars gamla makaroner och gitarrplinkande som fastnade under huden.
Ibland på ett tåg till Kungsbacka. Där lyckan var flyktig men vackrare än jag kanske någonsin skådat den. Ärlig och Intensiv.

När blev jag vuxen? Hur gick det till? Jag vet inte riktigt om jag hängde med.
Och ibland kunde jag ge vad som helst för att vara tillbaka. Tills jag minns de nattsvarta dagarna. Då ångesten åt upp mig. När jag inte visste varför jag levde. För Vem jag levde. För ingenting spelade någon roll. Jag spelade ingen roll.
De nätterna jag satt på balkongen. Insvept i en zebrafilt med trasiga armar och sönderriven själ.

Då önskar jag inte att jag var där igen. Då är jag nöjd med att bo i skogen. Där det inte finns så många människor. Där man inte kan dricka vattnet och där man har stopp i avloppet.

Jag har Skrotungen. Jag har tak över huvudet och jag är hemma.
Det är tillräckligt och mer än nog!

Resterande kommer lösa sig. Så småningom.
Denna gången utan kemikaliedimma, zebrafilt och en blick som ständigt är på flykt.

”I´m out on my own, making my way.
Trying to be someone I could be proud of one day.
I´m out on my own, doing it my way”

Annonser

4 thoughts on “Där lyckan var flyktig men vackrare än jag kanske någonsin skådat den…

  1. Jag med, Jim. Hennes ord berör och får mig att le, skratta, gråta och känna… När ska du skriva en bok kvinna? <3
    och när får jag din adress?
    *puss och kram* finaste du

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s